TidsLiv

Du. 

Ja, Du. Du som andas in och sedan inte vill andas ut. Som inte ser meningen med att jorden ska fortsätta rotera runt sin egen axel. Som ifrågasätter varje hjärtslag, ser det som ett förräderi mot din vilja att upphöra. Detta är riktat till dig. Till din innersta kärna. Den livslånga som fortfarande brinner allra längst där inne. Kanske så svagt att det inte ens får kallas eld, men något glöder. Jag vet det. Jag ser det. 

Detta är så svårt. Det är så jäkla svårt att vara vid liv och ta sig igenom varje dag. Det 

är en kamp. En orättvist kamp, för alla borde få känna livslust. Det är hemskt att det vandrar omkring människor på denna jord som inte vill finnas till. Som till slut inte ser någon annan utväg än att göra slut på allt. 

Aldrig andas ut igen. Stoppa jordens rotation. Få hjärtslagen att stanna. 

Vi kommer alltid ha det alternativet. Försök att se det så när du dividerar om att stanna kvar. Det valet kommer aldrig att tas ifrån dig. Du kommer alltid kunna välja att avsluta ditt liv. Andra kommer försöka stoppa dig och hindra dig, men i slutändan är det valet ditt. Alltid ditt. 

Så vänta lite med det. Vänta lite till. Håll ut bara några stunder till. Det vänder. Jag vet att det vänder. Sedan kanske det vänder tillbaka, det kan vi inte veta och det är själva tjusningen med livet. Ett helvetes jävla lidande som vi tilldelats som vi försöker överleva. 

Och du kanske är själv. Men du är inte ensam. 

Vi vet vad som händer om du tar det sista klivet. 

Vi har ingen aning om vad som händer om du inte gör det.

Jag vill vänta och se.

Vill inte du?