TidsLiv

Jag ska göra något så enkelt som att skicka ett sms. Skriva två meningar. Korta. Koncisa. Jag gör det varje dag. Flera gånger om dagen men det är annorlunda nu. Så pass annorlunda att tanken på att behövs författa de där meningarna får mitt hjärta och rusa och min puls slå i taket. Jag kastar mig bakåt i stolen och slår händerna över ansiktet. Vet inte vart jag ska ta vägen. Vet plötsligt inte vem jag är eller vad jag vill. Alla intryck kommer samtidigt. En kaskad av tvivel, rädsla, panik, hjälplöshet. 

Det blir helt enkelt för mycket och jag närmar mig gränsen till absolut blockering. Fullständig världsfrånvädning. 

I exakta ordalag; en flashback. 

Och jag vill inte ha en. Vill inte behövs kräla på golvet och leta efter räddning. Tappa alla mina kroppsliga funktioner och förlora talförmågan. Bli till ett tillfälligt kolli som varken andas eller rör sig. 

Det går bra den här gången. Jag slipper att brottas med döden. Istället får jag känna på den andra sidan av kaoset. Den sida som är ledsen, liten, ynklig. Den som förstår hur svårt det här är för mig och att jag kämpar trots att det gör ont. Den delen är mer sympatisk och kan läsa av mitt beteende att det här något som verkligen tar emot hos mig. 

Smset skickades inte. Jag kunde inte. 

Imorgon är en ny dag. Förhoppningsvis skickar jag det då. 

Förhoppningsvis går jag inte i bitar i samma ögonblick.