TidsLiv

Här är mitt liv. Så som jag måste ta in det. Svart på vitt. Utan bortförklaringar eller förminskningar. Såhär ser det ut. Såhär har det blivit. Jag är 28 år gammal och bor på behandlingshem. Här har jag bott i över ett år. Hit flyttade jag för att livet blev för svårt att hantera. Jag kunde helt enkelt inte leva med mig själv. 

Jag ville inte leva längre. 

Så nu sitter jag i en soffa i ett vardagsrum som inte är mitt men där jag numera lever. Snart ska jag gå in och lägga mig i en säng som inte är min men som jag numera sover i. Jag har handen över hjärtat och försöker lugna dess hårda slag. Försöker att vidröra det organet som förser min kropp med blod. Som håller mig vid liv. Jag tror jag försöker förlåta mig själv. Försöker att komma till freds med att vara jag. 

I den här tillvaron med den här vardagen. 

Det är inte vad jag vill. Det är inte hur jag önskar att det skulle vara. Långt ifrån. Men det är mitt. Det är så det är nu. Och nånstans så måste jag acceptera det. Jag kan hålla på och försöka dividera mig fram till något annat. Testa andra vägar och envisas med att hålla fast vid det förflutna. Men det drar bara ut på lidandet. Det kommer hålla mig kvar här längre än vad som behövs. 

Och jag vill verkligen härifrån. 

Men det måste ske en förändring. Jag kan inte fortsätta som jag gjort. Kan inte leva ett liv där jag hela tiden måste förhålla mig till en historia jag inte vill kännas vid. Det tar all min kraft. Stjäl all min energi. Dygnets vakna timmar går ut på att hålla minnen borta och hålla världarna isär.

Det är inte ett liv värdigt för en människa. 

Inte ett liv värdigt för mig. 

Så jag kapitulerar. 

Faller ner framför sanningen och låter den få fylla hela mig. 

Tycker handen hårdare över bröstet för att kunna beröra mitt innersta. 

Trösta själen som gråtit i ensamhet. 

Jag är här nu. 

Vi är tillsammans igen. 

Allt kommer bli bra.