TidsLiv

Klockan är halv tolv och jag förstår inte hur mitt hjärta fortfarande kan slå. Att mina lungor gång på gång drar in nytt syre för att hålla kroppen vid liv. 

Hur kan vi inte bara gett upp? 

Hur kan vi inte bara lagt oss ner för att dö på marken? 

Jag har varit i ett konstant upplösningstillstånd hela dagen. Det har varit bortom fruktansvärt. Förbi avskyvärt. Inte ens i närheten av hemskt. Det finns helt enkelt inga adjektiv som kan beskriva det. Inga ord kan göra detta hemska, fruktansvärda, avskyvärda, rättvisa. 

Men jag lever. 

Trots att jag velat dö hela dagen så lever jag. 

Jag har mött några av mina värsta demoner och överlevt deras attacker. Jag har tvingats ner på knä och kastat mig ner på marken men varje gång har jag rest mig upp igen. Sett skräcken i vitögat och inte vikt undan blicken. Varje cell har varit på helspänn. Varje nerv har skickat varningsimpulser. Inget i min kropp har velat ha mig kvar här. Allt har signalerat fara och att jag måste fly. 

Men nu. Halv tolv. Så är jag fortfarande kvar. 

Det känns hemskt. Fruktansvärt. Avskyvärt. 

Men jag är kvar.