TidsLiv

Jag klarade inte av det. 

Jag klarade inte av att gå själv in i ett rum för att titta på ett 7 cm långt snöre. Jag fixa det inte. Förstår ni? Jag skulle gå själv in i ett tomt rum och hålla i en liten repstump och kunde inte göra det. Jag fick hjärtklappning så fort jag började tänka på det och sedan gick det bara utför tills en i personalen sa stopp. Det går för fort – Du hanterar inte det här själv.

Och det stämmer. Jag kan inte vara själv med trådbiten. För den väcker sådana fruktansvärda minnen att blotta åsynen får mig att tappa det fullständigt. En liten bit rep har det inflytandet över mig just nu. 

En liten bit rep.

Det är så frustrerande och känns löjligt. De dömande tankarna är otaliga. Men så starkt är det för mig just nu att se en del av det långa repet som ligger i lådan i bokhyllan kastar mig tillbaka tio år till ett hotellrum som innehåller så mycket skräck, rädsla, avsky, skam sorg, skräck, rädsla, avsky, skam, sorg, skräck, rädsla, avsky, skam och sorg. Upphöjt till Greyhams number.

Så vi måste byta taktik. Måste strukturera upp det här så att det inte slutar i att varje gång jag ska exponera ligger och kippar efter luft på golvet tills någon hittar mig. Det har inte någon effekt. Att återuppleva är inte att bearbeta. Tvärtom. Det vidmakthåller rädslan och ligger som en påminnelse hur det kan gå.

Så nu ska det planeras mer ingående. Jag känner både lättnad och en lätt känsla av misslyckande. Att jag inte klarade av det själv. Men jag får vika mig här. Detta är så svårt.

Så svårt att jag inte kan vara ensam i ett rum tillsammans med 7 cm minnen för att det känns som att jag ska dö.

Så svårt.

Så. Jävla. Svårt.