TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Se min visdom.

Kategori: Min historia, PTSD

 

Jag har länge försvarat dig. Naivt pratat om dina goda sidor och försökt att se till att du är en människa med brister. Men det är slut med det nu. För jag kan komma på tusen saker du har sagt till mig som varit elaka eller sårande men inte en enda där du fått mig att må bra. Du brydde dig aldrig om mig. Erkänn det. Visa i alla fall så mycket respekt för mig att du erkänner det. För dig var jag ingenting medan du färgade hela min vardag. Du klev in i mitt liv och skakade om det i grunden. 
Sådde frön av hat och förakt. 
Skördade tårar och hopplöshet. 

Jag bad inte om att få mitt liv förstört en natt i augusti. Ändå har alla dina manövrar efter det tytt på att jag har mig själv att skylla. Att det hela tiden var jag som borde vetat bättre. Trots att jag var ett barn och du var vuxen. Trots att jag var 14 och du 21. När jag sedan grät över ditt grymma sätt att visa mig vad vuxenvärlden är kapabel till så bannade du mina tårar. Vände mig ryggen när jag behövde dig som mest. 
Jag ville förlåta dig. Trots att det du utsatte mig för var oförlåtligt. 
Så ung var jag, så lite visste jag om mitt egna värde att när du sålde min själ och jag fick betala räntan så tyckte jag att det var rätt. 

Men inte mer nu. Du får inte ta mer av min värdighet. Får inte tillgång till mina sårbarheter. Jag ska bära dem själv. Och jag ska trösta mig själv när jag är ledsen över det helvete du tvingat mig att gå igenom. 
Jag förstår långsamt att jag är värd bättre. 
Jag förstår sakta att du inte är värd någonting. 


Kommentera inlägget här: