När jag ser igen.
Kategori: Min historia, PTSD, Självskadebeteende
Jag uttalar orden och bryter ihop i samma stund. Det är som att meningen träffar mig rakt i solar plexus och får mig att vika mig dubbel. Så smärtsamt är det. Klarar inte längre av att hålla mig upprätt utan sjunker ihop i en blöt pöl på golvet. Skakar och kvider, kvider och skakar. Det gör så fruktansvärt ont att jag bara kan blunda och hoppas att det snart kommer gå över medan tusen tårar lämnar mina kinder.
Han sätter sig bredvid mig och lägger en tröstande hand på axeln. Inget han säger eller gör kan ta bort smärtan men han vill gärna försöka. I alla fall erbjuda någon form av stöttning. Även om inget kan göras ogjort eller går att förändra. Han saknar ord. Vad ska man säga till någon som precis berättat att när allting börjande svartna så var det en lättnad. Tanken på att snart kan allt vara över. Livet kan vara över. Det kändes betryggande. Jag kommer snart att slippa leva med mig själv som ett monster. Jag kommer slippa leva med ångest och panik. Kommer inte behöva söka mig till människor som skadar mig ännu mer.
Väldigt snart är det borta.
För väldigt snart är jag borta.
Men jag dog inte där. Jag överlevde hotellrummet. Sedan tog jag mig igenom ytterligare situationer där mitt innanmäte värderades lika lite som stenen under skon. Lika lite som pappret slängt i soporna. Jag var ingenting. Gick som osynlig genom tonåren och bara önskade att någon skulle se mig. Bekräfta mig för något annat än den kropp jag tvingades ge. Så jag stötte på ytterligare demoner som utnyttjade min tro på kärlek. Jag trampade på minor och sprängdes i luften. Fick taggtråd placerad runt mitt huvud som en krans av lidande.
Jag tror att jag egentligen inte borde vara vid liv nu. Statistiskt sett. Allt i min omgivning har försökt att förgöra mig. Tittar jag bak så är det som att jag lever mot alla odds. Så mycket har försökt att döda mig men jag andas ändå. Trots allt. Trots allt jävla helvete. Trots allt det fruktansvärda människor utsatt mig för.
Det har inte varit lätt nånstans. Inte ens lite enkelt.
Har jag det värsta bakom mig?
Har jag tagit mig igenom det svåraste i mitt liv?
Ingen kan veta.
Det jag däremot vet är, oavsett vad som kommer hända, oavsett vad jag möter eller är med om så överlevde jag ett ögonblick där jag trodde att jag skulle och där jag ville dö.
Jag överlevde döden.
Jag kan överleva allt.
