TidsLiv

Styrka är en odefinierbar term. Uppgjord för att vi ska kunna polarisera våra personligheter. Som om vi kunde mätas i enheter. Synas i våra skavanker. 

Jag har alltid tänkt att det handlar om att klara sig så länge som det bara går. Att bita ihop till oändlighet. Aldrig visa tecken på att livet är svårt. Jobbigt. Ibland helt outhärdligt. 

Vad har jag haft att vinna på att aldrig känna? Vad har jag haft att hämta i den tystnad jag har murat in mig själv i? Varit livrädd för att tillåta det som varit få vara. Hela tiden tittat åt ett annat håll. Hela tiden sprungit åt motsatt riktning. I en naiv förhoppning att om jag bara är tillräckligt snabb så kommer jag aldrig behöva konfronteras med det som byggts upp inuti mig. Som att det vore farligt. När det hela tiden varit tvärtom. Det är rädslan som drivit mig till att fly. Till att byta namn, stad, land, verklighet. Den har aldrig tjänat i mitt bästa. Den har aldrig försökt lösa bara göra sig av med det som varit för smärtsamt att möta. 

Min lösning är vapenvila. Sluta fred. 

Göra tvärtemot det jag gjort i alla år. Vända andra kinden till. Lägga ner mina sköldar och mina vapen. Släppa kontrollen. Känna av maktförlusten. Vila i smärtan. Vara medveten om varenda tår. Se all frustation. Släcka varje brand och plåstra om vartenda sår. Läka själen och hålla om mig själv precis så länge som det behövts. 

För alltid troligen. 

Det värsta har redan hänt. 

Och jag överlevde det. 

Nu ska jag ta mig igenom resten.