TidsLiv

Han säger att han inte ska förstöra min trygga plats men gör det ändå. Det är den fantastiska hjärnan som kan spinna vidare på trådar och trassla in sig i rep som demolerar min mörka garderob. Nu kan jag inte vara där heller. Varken när jag vill fly eller försvinna. För nu är det också ihopkopplat med tusen andra känslor som är för svåra att hantera själv i ett trångt mörker.

Jag letar vidare. Rakbladet fick återigen göra kall på min vita hud. Rista in sitt namn och sedan rista bort mitt. Det svider och jag njuter av att känna. Allt för länge har jag gått runt i det här töcknet och inte fattat att tiden passerar. Jag blir helt förvirrad av att prata med människor runt om, de verkar leva i en annan dimension och jag tillhör ingenting. Det gör varken ont eller känns bra. Det är likgiltigt som det mesta annat i livet. Vilket gör att allting bara känns ännu mer meningslöst och jag får ingen rätsida på något. Vet knappt vem jag är. Eller vad jag vill?

Jag vill bli frisk. Men är jag ens sjuk?

Jag vill bli fri. Men är jag ens fångad?

Jag vill bli lycklig. Men är jag olycklig?

.... Ja. 

Ja det är Jag.