TidsLiv

Jag sover i mitt eget blod. Bokstavligen. Jag går och lägger mig med trasiga armar och sedan vaknar jag upp i intorkat A negativ. Glömmer för ett ögonblick vad som har hänt och börjar tänka ut olika scenarion till varför jag har blött inatt. Tills sinnet klarnar och jag kommer ihåg att jag satt kvällen innan och delade på hudflikar. Jag gjorde det här. Jag gjorde det här mot mig själv. Och jag skämdes så mycket att jag inte gick till personalen och bad om hjälp utan somnade med öppna sår och en sargad själ.

Vem kan vakna utvilad från det?

Jag kommer aldrig kunna sluta. Det är så det känns.

Jag kommer aldrig kunna sluta skada mig själv för att jag vill inte sluta skada mig själv. Lever i något slags limbo där jag alltid är splittrad. Där den logiska delen förstår att det här måste upphöra, att det är farligt, ger men och motarbetar behandlingen medan den känslostyrda delen påminner om vilken lättnad det kan ge, att jag inte är värd bättre, att straffandet bekräftar min upplevelse inför mig själv. Jag håller den som någon slags absolut sanning. Har svårt att motstå den i stundens hetta. När intellektet är förlamat och förnuftet paralyserat. Då finns bara minnet kvar. Minnet av hur bra det kändes sist, att inget annat hjälper och att jag inte är värd bättre.

Jag är inte värd bättre än att hacka sönder mitt egna skinn och sedan somna i mitt eget blod. Det låter sjukt förstår jag. Men det är så jag tänker. Det är i det här som jag lever. Konstant. Dagligen.

Så hur kan ni fortfarande bli chockade när det blöder från min kropp?