TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Intensiva verklighet.

Kategori: Vardagen


Sårbarheterna radas upp. En vacker liten sorglig samling som tillsammans utgör startskottet på varje katastrof. De ska undvikas men inte ignoreras. För de är lika verkliga som regnet, som vinden, som marken jag beträder. Ibland utgör de varenda handling, ibland finns de med i bakgrunden.
Men de finns. De är verkliga. Mitt jobb är att hantera dem. Acceptera att de är en del av mig. En krånglig, jäkligt jobbig och komplicerad del, men likväl en del.

Vi jobbar ofta i otakt. Förbannar varandras existens så att inget till slut blir rätt. Det brukar resulteras i att jag sitter ensam i ett hörn och gråter. Hela min utsida ber om att få bli lämnad ifred men hela min insida skriker efter hjälp. Efter tröst. 
Gå inte ifrån mig nu när jag behöver dig som mest. 
Stanna även när jag ber dig gå. 
Håll om mig hårdare när jag ber dig släppa taget.

Jag kan inte uttrycka mina behov så du måste se igenom fasaden. Genomskåda de sammanbitna käkarna och den trotsiga blicken. Förstå att det är bara ett spel. Alltid bara ett skådespel för att verka stark i ett ögonblick när jag är så svag att den minsta brisen kan får mig på fall. Även om jag ser lugn ut så brinner det på insidan och jag försöker inte släcka. Jag häller på mer bensin. Straffar mig själv ännu mer trots att jag redan är helt nedbruten. Så du måste hjälpa mig att släcka elden. Jag behöver att du påminner om mitt värde och att de dömande tankarna bara är tankarna. De behöver inte vara sanna bara för att de passerar mitt medvetande stup i kvarten. Det är är svårt att komma ihåg när känslorna är i affekt. När förnuftet flytt sin kos och det enda som är kvar är det tärande självhatet. Då behöver jag världsförankringen, någon som sätter ord på mitt kaos. Som förstår, som inte dömer, som hjälper mig att namnge det som virvlar. Reder ut i min oreda.

En dag hoppas jag kunna lösa det själv. Inte behöva någon utomstående som måste tala om för mig att jag är okej. Där jag själv kan hantera situationen när allt kommer över mig. Att jag kan hålla mig själv i handen, trösta mig själv. Säga till mig själv;
”Det är okej. Du är okej.
Det är jobbigt nu men det kommer gå över.
Håll ut.
Det är okej.
Du är okej.”



Kommentera inlägget här: