TidsLiv

Blunda.

Trygg plats.

Det är varmt. Ljust. Jag går ut genom dörren och där är en äng. Blommor. Jag ska föreställa mig värmen. Det är sommar. Jag har klänning på mig. Jag är där ensam men är inte ensam. Inom mig är det lugnt, stilla och ännu ljust. Jag önskar ingenting. Behöver ingenting. Är trygg med mig själv och väntar inte på något. Jag är inte rädd. Egentligen är jag ganska likgiltig. Jag är på en äng men sitter i en stol med fötterna i marken och blundar. Det ska föreställa att jag är rotad i marken, trygg. Tillbaka på ängen, men kvar i stolen ser jag en stig. Den leder bort till en skog som ska vara ljus, som en glänta. Jag ska vilja gå dit och jag ska vilja gå runt i gläntan och finna mig själv.

 

Blunda. 

Trygg plats.

Det kommer någon. Hon säger att jag ska föreställa mig en ung flicka. Jag är inte dum och förstår att detta ska vara symboliskt och jag ska få möta mig själv, som barn och ta hand om mig. Så hon ber mig att se henne komma gående emot mig. Jag vet vad det är jag ska se men hjärnan är ett fantastiskt fenomen och även om jag kan styra mina tankar så går det inte nu. Det är någon som kommer emot mig. Men det är inte jag. Och det är inte vackert.

 

Blunda.

Trygg plats.

Vänster armen är bruten, den högra är ur led och hänger längs med sidan. Knäna är såriga och fulla med blåmärken. Håret är långt, tovigt och blött. Hon är smutsig. Som att hon legat i lera. Hon haltar men går snabbt. Håret skymmer ansiktet men jag vet att det är förvridet. Jag såg inte ut sådär som barn, det är inte jag men det är jag. Det är inte såhär det ska vara så jag ska backa, sätta upp en sköld mellan mig och henne. Hon ska inte kunna nå mig. Jag samlar mina nära och har dem i ryggen, de ska hjälpa mig, skydda mig när jag inte längre klarar av att stå emot. Jag försöker få bort henne men det går inte.

 

Blunda.

Helvetet.

Hon försvinner inte.

Så jag får försvinna.

Tillbaka. Reträtt.

Jag hoppas hon hittar hem. 

Och jag vet att jag är den som måste hjälpa henne.