TidsLiv

Smset är skickat och jag är så på gränsen till fullständig kollaps att jag inte kommer ihåg vad jag heter. Men jag har skickat det. Formulerat ett avsked och tryck på knappen send. Och efter det har jag brutit ihop ungefär en miljon gånger. 

Det här är ett problem för att det här fick inte vara ett problem för mig. Jag sa gång på gång, övertygad, att det här är inte jobbigt. Jag kan sluta när jag vill, jag har det under kontroll, jag är inte besatt eller beroende. Och så tas jag ifrån den möjligheten i tre sekunder och går fullständigt itu. Hur ska jag sedan kunna säga att detta inte är svårt för mig? Det är svårt. Så jävla svårt. Så in i helvete jävla svårt. Så svårt att jag sitter och hyperventilerar innan och våndas över det beslut jag måste ta. För jag vet att jag måste ta det på ett långsiktigt plan. För det handlar inte bara om den här killen. Jag måste sluta söka bekräftelse på ett destruktivt sätt för det kommer att göra att jag hamnar i destruktiva situationer igen. 

Mer trauma, mer PTSD, mer ångest, mer skam, mer skuld, mer äckel, mer ilska, mer självhat, mer självskadande, mer dövande, mer självmordstankar. 

Mer. Mer. Mer. 

Allt det som jag vill bort ifrån. 

Så jag stod upp för mig själv idag. 

Jag sa nej. Stopp. Jag vill inte mer. Här går min gräns. 

Det var beyond jobbigt. 

Men det var ett steg i rätt riktning.

Ett steg jag måste fortsätta att ta.