Det enda rätta i det som är fel.
Kategori: Min historia, PTSD, Självskadebeteende
Hur skulle jag inte kunna vara ledsen?
Hur skulle det inte kunna göra ont?
Jag är deprimerad, har PTSD, bor på behandlingshem, drömmer mardrömmar, har panikattacker, får flashbacks, självskadar, måste exponera, är ledsen, har självmordstankar, känner skam och skuld, behöver gå i terapi, måste möta mina värsta minnen. Hur skulle det inte kunna göra mig helt utom mig av sorg?
Att jag lider och mår dåligt visar bara att jag är mänsklig. Att jag reagerar precis så som man ska göra på fruktansvärda situationer.
Det jag gjorde innan, bet ihop och höll allt inom mig, var det skadliga. Att försöka låtsas att allt är bra när inget egentligen är bra är det som bryter ner en inifrån. Jag trodde det var min räddning men det var hela tiden min kollaps. Jag trodde att det var det bästa sättet att överleva på men det blev mitt fall. Det är inte meningen att man ska kunna resa sig och borsta bort smutsen och sedan gå vidare när man varit med om trauma efter trauma. Det är inte så vi är funtade.
Vi ska inte härda ut.
Vi ska inte klara av allt.
Det är klart att jag till slut bröt ihop. Det är inte konstigt att jag inte orkade hålla ihop mig själv mer. Jag försökte alldeles för länge hålla tillbaka allt det mörka inom mig så att det till slut började sippra ut genom huden på mig. Det fick ta sig fysiska uttryck för att jag vägrade lyssna på de psykiska. Det krävdes ett sammanbrott för att jag skulle fatta. Eller, det krävdes flera sammanbrott för att jag skulle förstå att det här fungerar inte längre. Jag kommer inte klara av att leva resten av mitt liv och förhålla mig till min historia på det sättet jag gjort. Det vill säga, inte alls.
Förnekelse in i döden hade slutligen drivit mig in i döden.
Så jag provar något nytt. Jag känner. Reagerar. Agerar. Gråter. Skriker. Bryter ihop och faller ihop. Det är hemskt men det är läkande. Jag försöker äntligen lappa ihop mig själv genom att tillåta vissa bitar vara trasiga. Jag har sprickor i min själ, vissa så djupa att de aldrig kommer att kunna lagas, men jag är okej med det. För om jag ser till vad jag varit med om, hur mitt liv har varit så förstår jag varför de finns. Hur skulle de inte kunna finnas?
Hur skulle jag inte kunna vara ledsen?
Hur skulle det inte kunna göra ont?
