TidsLiv

Ögonen. Själens spegel. 

Delar jag obekymrat med mig av. 

Här, se rätt igenom mig. 

Så skör och bräcklig med en fasad av pansar. 

Försöker räta på ryggen men händerna är fastgjutna i golvet. 

Jag kommer inte loss.

Jag kan aldrig komma loss. 

Här är innan stormen.

Här är efter stormen. 

Det naknaste jag har. Bortkastat.

Öppet för beskådning. 

Kom och se trasiga bitar förnedra sig. 

Fjärilsvingarna är brutna. 

Stoftet som kunde trotsa gravitationen är bortblåst. 

Tårarna är räknade. Nu tillhör de någon annan.

Jag skulle hitta mig själv, inte tappa bort mig ytterligare. 

Vem är jag nu?

När allt är offentligt och exploaterat.

Går det ändå att bli hel undrar jag och förstör mig ännu mer.