TidsLiv

Interiör.
Under taket där historier värre än Stephen King någonsin kan föreställa sig, utspelas.

Solblekt hår som ändrar färg i samma takt som himlen byter skepnad. Vackert naiv. Oskyldigt blåögd. Går omkring på jorden och håller sinnet öppet. Tror på morgondagens lösningar och gårdagens förståelse. Har alla kanaler, alla ventiler i schakt. Försöker finna sin plats men har inte bråttom. Kan fånga dagen men väljer att släppa den fri.

Finner ro när löven väl faller. Håller sig fast vid att människan är god. Omvärlden vill henne väl. Alla möjligheter finns, livet ligger framför henne.
Så starkt. Så skört.
Har aldrig misstänkt andra för att kunna vara onda. Tror blint på att de i hennes närhet vill henne gott.
Så mycket kommer att förändras över en natt.
Så mycket kommer att förstöras på bara några sekunder.

Det är många drömmar som trasas sönder den sensommarnatten. Svårt att inse konsekvenserna. Svårt att röra vid den verklighet som blev vardag efter att sveket gjort entré. Svaren uteblev. Frågorna förblev obesvarade. Som att det någonsin skulle gå att förklara varför man kastade en ung själ till vargarna och sedan skrattade när hon skrek på hjälp.

Tid skulle passera. Vissa dagar skulle flyta förbi obemärkta, andra skulle etsa sig fast på näthinnan. Den molnfria himlen skulle snart befläckas av svarta tyngder av regn. Frosten skulle täcka marken återigen. Det ljusa håret kommer bli mörkt. Det kommer falla en dyster nyans över hennes närvaro. Nyfikenheten kommer stillas. Viljas att upptäcka kommer tystas.

Exteriör.
Solen går upp. Solen går ner.
Och nästa gång strålarna vidrör marken har hon åldrats tio år.
Blivit sviken. Fått insidan kluven. Hunnit vara i förbannelsens eldar och tillbaka igen.
Mycket har hänt. Lite förblir det samma.
Allt där emellan eliminerat.

.