TidsLiv

Det går en barfotaflicka längs med vägkanten och håller sina skor i handen. Ansiktet är neutralt med drag åt en kluven nedstämdhet. Ingen vet vad som pågår inom hennes största organ. Hennes yttre berättar om solens glada dagar som lämnat spår i hennes kisande ögon. Någonstans i världen finns någon som älskar fräknar. Det har dem gemensamt. 

Hon funderar på om hon ska plocka blommor men avstår. Det blir för klyschigt. Hon går förbi ängen som heter samma som henne och hälsar att hon kanske kommer tillbaka. Den kommer vänta på henne. Små tusenskönor som kallar på henne i natten. Ett ständigt ropande som inte kan tystas av vinden. 

Bilarna som åker förbi lägger märke till de lätta stegen som för henne framåt. Som att hon flöt. Flög. Utåt sett är det bara en ung kvinna som lämnat havet för en promenad på asfalt. Det går inte att läsa hennes bekymren längs med sömmarna på klänningen. Ingenstans märks det att hennes lungor inte kan använda sin fulla kapacitet för att ångesten ligger som en ständig påminnelse. Så i andras ögon blir hon ett minne om en barfotaflicka längs vägkanten med skorna i handen och världens möjligheter i andra.