Kärleken till en bror.
Kategori: Depression, Min historia, Slutenvården
Mina armar hänger längs sidorna och det finns ingen kraft i världen som skulle kunna få mig att lyfta dem. Så istället gör min bror det. Han står bredvid mig och krigar för att jag ska finnas kvar. Han säger de hemskaste orden om hur jag inte längre vill leva. Ord du aldrig vill höra din bror säga. Men han förstår att det är på riktigt. Att det måste sägas högt. Han är rädd. Skärrad. Kanske själv förvånad över hur han vågar ta till sådana krafter. Han gör det för kärleken. För att han är övertygad om att om han bara kämpar för sin syster, tror på henne när hon själv inte gör det, så kommer hon överleva. Så han slåss för henne. För att hon ska orka kämpa. Och det spelar igen roll hur lång tid det tar. Han vet. En dag är hon tillbaka, hela hon. Och när han tänker på det så finns det ingen strid i världen han inte skulle ta för henne. Ingenting han inte skulle göra för henne.
Hon känner det.
Han vet inte om det, men långsamt kommer hennes livslust tillbaka. När hon hör sin bror ta fighten i hennes ställe skänker han henne styrka. För hon behöver människor som tror på henne när hon själv inte gör det. Hon behöver kärleken. Kraften.
Och han ger henne allt det.
En dag ska hon tacka honom.
För att han kämpade för hennes liv.
Och räddade henne.
