En slokande midsommar.
Kategori: Behandlingshem, Min historia
"Det är midsommar!
Berätta för dina vänner hur du firar"
Hej facebookvänner.
Ni som så gärna grattar mig på min födelsedag men knappt vet mitt efternamn. Ni är bara en chimär. En publik som bara vill ha valuta för sina pengar och struntar i villkoren. Vi är inte vänner. Inte alls. Men vi gillar varandras inlägg så länge de handlar om gyllene leenden och rosa hjärtan. Men jag ska ändå berätta, för kanske är detta vändpunkten för vår relation:
Jag firar inte midsommar.
Istället sitter jag på ett behandlingshem och räknar minuter. Inga blommor har klätt mitt hår i stoft. Här sjungs inga sånger och här hissas inga flaggor. Vi försöker agera som vanligt genom att överäta jordgubbar, det är en desperat kompensation men jordgubbar smakar gott så nåt ger det. Men det är inte den midsommar som ni vill höra om. För jag har inga leenden att ge er. Inga rosa hjärtan bankar i mitt bröst. Istället har jag sömnproblem och ångestattacker, jag är sorgsen, konstan rädd och känner mig vilsen. En midsommarmardömsnatt.
Jag vill vara på tusen andra ställen än där jag befinner mig. Både bokstavligen och metaforiskt. Skulle ge vad som helst för att bara kunna sitta runt ett långbord och sjunga falskt om gamla gärdsgårdar och röda husknutar. Slippa vara ängslig över att ångesten kommer och lamslår mig. Beslagtar mitt humör och jag blir ensam i ett vakuum där inga toner hörs.
Så älskade facebookvänner, här har ni sanningen om min midsommar. Svart på vitt. Utan inlindaden i skära moln. Det är inte en midsommar jag önskar någon. Jag vill härifrån. Känner konstant hemlängtan. Men om jag någonsin ska kunna fira midsommar lycklig, dansandes runt en svajande midsommarstång är det här jag måste stanna kvar. Det är bara att "gilla"läget.
