Om en liten tid.
Kategori: PTSD
Hon frågar gång på gång vad jag känner och jag sitter tyst.
Jag försöker att inte tänka efter och bara känna men vet inte hur.
Så jag försöker istället att intellektuellt föreställa mig vad jag borde känna.
Och så säger jag det. Fast tveksamt.
Det är lätt att genomskåda. Ännu lättare att ifrågasätta.
Jag säger att jag känner mig vilsen. Att jag känner mig konstig.
Som om jag inte är mig själv men att det här är jag.
Jag säger att jag inte försöker tänka efter men det enda jag kan göra är att tänka.
Så det kommer inga känslor trots att jag försöker.
Hela min kropp spänner sig och kanske är det en känsla?
Spänd. Kroppen är spänd.
Jag sitter hemma och skriver och försöker få ner på papper vad jag känner.
Försöker sortera i mina tankar och finna något slags svar.
Jag tänker att om jag bara sitter här tillräckligt länge så kommer något att kännas.
Trötthet är väl också en känsla?
Tiden går. Det står still. Tiden går. Ingenting händer.
Jag skulle så gärna vilja känna. Men jag är också rädd.
Vad finns där nere egentligen?
Inte vågar jag öppna upp till det. Det kanske dödar mig.
Alla de bilderna. Alla de där mardrömmarna.
Allt det som har hänt.
Jag kan inte ta in det.
Jag kan inte känna det.
Jag vill inte gå sönder.
Hjälp.
/C.
