TidsLiv

Det var med rädsla som jag kom tillbaka hit. Med en klump i magen. Jag visste när jag åkte att jag inte var klar, långt ifrån. Ändå fanns det nånstans en förhoppning att kanske skulle allt vara annorlunda. Att jag skulle på något mirakulöst sätt bara bli fri från mina demoner och aldrig behöva återvända till hemmet på Skånes slätter. Men så blev det inte. Såklart. Det hade ju varit helt otroligt om sju månaders behandling och ett hembesök på en vecka kunde vara kuren för tretton års förnekande och lidande.

Så jag är här igen. I mitt rum. Ute i västra flygeln.
Det var jobbigt. Oerhört jobbigt att kliva över tröskeln. Fick sitta på sägen och hyperventilera ett litet tag med en personals hand i min. Släppa ut alla tårarna. Den uppbyggda förväntningen tillsammans med den krossande verkligheten.

Ändå var kvällen helt okej. Och det berodde helt och håller på de andras välkomnande. Den där kramen med ett "du har varit saknad" gjorde underverk för hopplösheten. Värmde upp det där frusna hjärtat. Tinade rädslan.
Jag är tacksam för det. Både för bemötandet men också för att jag faktiskt är inskriven här för det betyder att jag kan bli utskriven härifrån.
När tiden är mogen.