TidsLiv

De köper böcker och googlar. Letar efter mirakelmedicin för att laga deras trasiga dotter. Frågar, undersöker, försöker. De vill så gärna förstå. Vill så gärna hitta snabba botemedel så att livet kan fortsätta som vanligt. En kräm mot ångest. Ett piller mot depression. Plåster som snabbverkar.

Jag är rädd för deras smärta. Vill inte känna av deras oro. Kan tänka mig att fejka lycka resten av livet bara jag slipper se deras lidande. Det är inte hållbart i längden, vet jag ju nånstans. Känslor är inte farliga, ändå är jag livrädd. Tårar kan inte skada, ändå är jag skräckslagen. Men det är jag som måste ändras. De kommer inte sluta bry sig och inte sluta vara oroliga. Så jag måste helt enkelt acceptera att mitt mående påverkar andra i min närhet - och det är helt okej.


.