TidsLiv

 

Ett leende förändrar ingenting även om det vore så oerhört skönt om det vore så. Att när du ser mig le så kan du veta att jag mår bra igen. Att depressionen är borta. Ångesten raderad. PTSD,borta, som om den aldrig funnits.

Om livet ändå vore så simpelt. Att ett leende skulle förändra allt. Att mitt skratt skulle kunna berätta att allting ha löst sig.

 

Jag mår inte bra. Inte alls. Men ibland mår jag bättre. Ibland känns det lite lättare och jag kan för ett ögonblick eller två vara vanlig. Inte psykiskt drabbad. Inte märkt. Och njut av den stunden istället, för det gör jag. Njut och känn glädje med mig istället för att börja anta saker, börja ifrågasätta om jag kanske inte borde börja jobba igen?

För ni vet inte. Ni kan aldrig veta hur det känns.. Och jag är glad över att ni slipper veta hur det känns. Hur det kan kännas. Hur det kan vara att vakna upp på morgonen och önska att allt var över.

 

Gläds med mig istället när du återigen ser mitt leende.

Du vet inte när det kommer nästa gång.

Så var bara glad..

Inget mer.

 

/C.